SPECTRE (2015)

SPECTRE

Snabbfakta

Svensk titel: SPECTRE
Världspremiärdatum: 26 oktober 2015, London
USA-premiärdatum
: 6 november 2015
Svenskt premiärdatum
: 30 oktober 2015
Producenter:
Barbara Broccoli & Michael G Wilson, Eon Productions
Regi: Sam Mendes
Manus: John Logan, Neal Purvis & Robert Wade
Foto: Hoyte Van Hoytema
Klippning: Lee Smith
Musik: Thomas Newman
Titellåt: "Writing's on the Wall", framförd av Sam Smith
Filmbolag: MGM / Columbia

Med Daniel Craig, Christoph Waltz, Monica Bellucci, Léa Seydoux, Andrew Scott, Dave Bautista, Ralph Fiennes, Ben Whishaw, naomie Harris, Rory Kinnear.

Intrigen i korthet

Filmbolagets officiella sammanfattning:

"A cryptic message from an unlikely source sets James Bond navigating the layers of a sinister organisation known as SPECTRE.
As M continues fighting political pressures that threaten the future of the Secret Sevice, Bond draws closer to uncovering a hidden truth that threatens to destroy everything he has fought to protect"

Om filmens tillkomst

Filmens titel och rollbesättning tillkännagavs vid en pressevent i Pinewood Studios, London, den 4 december 2014. Inspelningsstart 6 december 2014.

Inspelningsplatser: förutom Pinewood Studios i London, Mexico City, Rom, Tanger och Erfoud (Marocko), Sölden, Obertilliach och Altaussee-sjön (Österrike).

Sam Mendes återkommer som regissör och gör sin andra Bondfilm i rad.
Mycket tyder på att man avsiktligt skjutit upp inspelningsstarten för SPECTRE för att Mendes skulle kunna åta sig regissörsuppdraget.

Daniel Craig gör sin fjärde Bondfilm och MI6-gänget från Skyfall återvänder i sina roller. Christoph Waltz spelar skurk. Hans karaktär heter Oberhauser. Många spekulerar i om han egentligen ska spela Blofeld, men regissören Sam Mendes varken bekräftade eller dementerade detta. Förmodligen kommer spekulationerna om detta att fortsätta ända fram till filmens premiär.

Monica Bellucci och Léa Seydoux har de kvinnliga huvudrollerna. Dave Bautista spelar Mr Hinx (eventuellt en hantlangare) och Andrew Scott spelar Denbigh (eventuellt en karaktär i Whitehall). Scott har vi tidigare kunnat se som Sherlock Holmes motståndare Moriarty i tv-serien "Sherlock".

Många i filmteamet är desamma som i Skyfall.
Ny fotograf är svensk-holländska Hoyte Van Hoytema, som arbetat med Tomas Alfredsons filmer och som senast svarade för fotot i Christopher Nolans "Interstellar".
Filmens musik görs även denna gång av Thomas Newman.

Bond kommer i SPECTRE att köra en helt ny modell av Aston Martin, DB10.

Karaktären Oberhauser, som alltså ska spelas av Christoph Waltz, finns med i Ian Flemings novell Octopussy. Det är han som mördas av major Dexter Smythe, och det berättas att Hans Oberhauser var Bonds skidlärare i unga år.

Att organisationen SPECTRE äntligen återkommer till Bondserien sker tack vare att filmbolaget förra året köpte de kvarvarande Bond-rättigheter som ägdes av Kevin McClorys dödsbo. Det upphovsrättsliga läget beträffande SPECTRE och Blofeld har i flera decennier varit oklara, och många juridiska strider har utkämpats kring dessa.
För att läsa hela den historien, se min sida Kevin McClory och Thunderball.

Recension

Betyg: 6/10

SPECTRE, Daniel Craigs fjärde Bondfilm, är både episkt och visuellt imponerande, men filmen har både styrkor och svagheter.

Daniel Craig gör i SPECTRE sin bästa insats hittills som 007. Han spelar avslappnat, levererar repliker med perfekt timing och genomför själv dessutom en del av sina stuntscener. För första gången har Craig dessutom fått status som medproducent, något som ingen tidigare Bondskådespelare erhållit.

Regissören Sam Mendes är tillbaka efter Skyfall (2012) och här får vi mer av samma sort: en djuplodande mörk ström som löper igenom hela filmen, kopplad till Bonds bakgrund, personlighet och undermedvetna, spetsad med både drama och action.
Filmen är ungefär lika lång som Skyfall, men tempot är jämnare och berättarflödet bättre.

Christoph Waltz är ett bra val i rollen som Franz Oberhauser, även om han är borta från filmen under ett påtagligt långt avsnitt i mitten. En klassisk och minnesvärd skurkroll. Dessutom har man kopplat karaktären till Bonds uppväxt med hjälp av Fleming-relaterat material.

Craigs scener tillsammans med Monica Bellucci är oväntat platta. Kanske var det mina förväntningar, men jag hade hoppats på betydligt mera där.

Léa Seydoux är fenomenal i rollen som Madeleine Swann, dotter till Mr White från Casino Royale (2006) och Quantum of Solace (2008). Craig och Seydoux har en väldigt bra kemi tillsammans, som lyfter filmen.

Andrew Scott spelar Max Denbigh, en brittisk regeringsrepresentant som ligger i fejd med Ralph Fiennes M och vill lägga ned dennes 00-sektion med hänvisning till att den anses föråldrad. Scott, som även är känd som Moriarty från BBC:s briljanta Sherlock Holmes-serie, gör en bra rolltolkning som denna nye sorts motståndare.

Ben Whishaw, Naomie Harris och Rory Kinnear återkommer som Bonds följeslagare Q, Moneypenny och Tanner. Denna gång får de hänga med ut på fältet också, men inte alltför mycket och dessa scener fungerar bra i filmen. Särskilt Whishaws Q har en större roll i SPECTRE och får emellanåt också fungera som en komisk ”sidekick” till Bond. Vi fans kan också glädja oss åt att Bond har fått tillbaka en del av sina tekniska prylar. Regissören Mendes leker dock med dessa tekniska hjälpmedel, och biopublikens förväntningar på dem, på ett kul sätt.

Dave Bautista spelar den högt uppsatte SPECTRE-medlemmen Mr Hinx, en urstark hantlangare som är ett verkligt fysiskt hot mot Bond. Det var länge sedan vi fick se en riktigt tydlig hantlangare i Bondserien, så Hinx är ur den aspekten välkommen.

Jesper Christensen gör ett gästspel som Mr White. Bonds gamle motståndare från Quantum har helt klart sett bättre dagar men ges en av filmens bästa repliker: ”You are a kite dancing in a hurricane, Mr. Bond”.

SPECTRE briljerar visuellt på flera nivåer.
Filmens stora stjärna är det enastående fotot. Svensk-holländske filmfotografen Hoyte van Hoytema, som tidigare bl a gjort Interstellar, har skapat en av de tjusigaste Bondfilmerna någonsin. För första gången får vi se en Bondfilm vars foto faktiskt kan mäta sig med det i OHMSS (1969).

För scenografin står för tredje gången i rad Dennis Gassner. Han har skapat riktigt bra och Bondska miljöer, och här och var tycker jag mig se lite Ken Adam-influenser.

Kostymören Jany Temime återkommer från Skyfall, och även i SPECTRE bländas vi av framstående estetik, högklassiga klädval och genomtänkta färgscheman.

Filmens inspelningsplatser utnyttjas maximalt på bioduken. Från inledningsscenens Mexico City via nattens Rom till den disiga Altaussee, det snötäckta Alperna, det upplysta London och det ökenheta Tanger. Alla miljöer skildras raffinerat och det är emellanåt riktigt Bondskt.

I SPECTRE är fyra manusförfattare krediterade: Neal Purvis, Robert Wade, John Logan och Jez Butterworth. Manuset är på många sätt kreativt, men har också brister.
Till manusets styrka hör det löpande intrigflödet. Det finns hela tiden en logik bakom Bonds förflyttande mellan de olika platserna.
Till manusets främsta egenskaper hör också den tydliga dödstematiken och minnets kraft, som genomsyrar hela intrigen.

I filmen förekommer också ett flertal referenser till tidigare Bondfilmer i serien. Ibland är det mycket tydligt, andra gånger mera subtilt. Jag tillhör de som verkligen gillar detta, så i min bok är det ett stort plus. Men jag har förståelse för att andra inte tycker likadant.
Här finns också delar av Flemings bakgrundshistoria för Bond, som tidigare inte använts i filmerna. En av filmens nyckelscener har dessutom hämtats ur boken ”Överste Sun” (1968) av Kingsley Amis, den första romanen om Bond som skrevs efter Flemings bortgång.

Efter att ha lekt med karaktären Bond och experimenterat en del med karaktärer och miljöer i de tidigare Craig-filmerna känns det som om manusförfattarna nu börjat återgå till Bondmallen.

Klassiska Bondelement återintroduceras och ibland även förfinas.
SPECTREs toppmöte i Rom skildras precis som vi Bondfans vill att det ska vara. Nästan alla detaljer finns där, exempelvis bläckfisklogotypen på medlemmarnas ringar. Fast jag hade ju gärna sett att SPECTRE-medlemmarna hade kodnummer...
Bondfilmerna associeras ofta med minnesvärda helikopter-, vinter- och tågscener, och allt detta får vi i SPECTRE.

Till manusets brister hör att organisationen SPECTRE inte ges varken bakgrund eller riktigt syfte, och det hävdas att SPECTRE ligger bakom allt det som hänt i Craigs tre tidigare filmer, utan att det på minsta sätt utvecklas. Vad hände egentligen med Quantum?
Den intressanta temat om övervakningssamhället utvecklas inte fullt ut, trots att det finns intressanta samtidskopplingar till historien om Snowden. Bond injiceras i blodet med hjälp av nanochipteknik, vilket gör att han kan följas hela tiden. Denna manusdetalj är påfallande underutnyttjad.
En av birollsfigurerna försvinner gåtfullt ur filmen, och vissa av Bonds uppgörelser i SPECTRE kunde ha förbättrats. Manusidén ”Hjälten räddar fastbundet offer” känns lite sliten idag.

Något som jag sedan en längre tid finner alltmera tjatigt beträffande Bondmanusen är det faktum att 007 hela tiden befinner sig i konflikt med sina chefer och påtagligt ofta är ute på solouppdrag. Varför kan vi inte för en gångs skull få se Bond få ett uppdrag av M, (gärna ett med något bra kodnamn) som han sedan utför på sedvanligt sätt?

Actionscenerna i SPECTRE är framstående och rejält visuella.
Den mäktiga inledningsscenen, som utspelas under festivalen De Dödas dag i Mexiko, inleds med fenomenala kameraåkningar och kulminerar med imponerande helikopteraction.
Den tunga biljakten i Rom, där Bond i sin nya Aston Martin DB10 jagas av Mr Hinx i sin Jaguar C-X75, kryddas med humoristiska inslag, en sorts reminiscens från Roger Moores tid.
Allra bäst är nog kanske ändå det magnifika tågslagsmålet mellan Bond och Hinx, en sorts hyllning av motsvarande scen mellan Bond och Grant i From Russia With Love (1963).

Thomas Newman återkommer som Bondkompositör efter Skyfall, som ju gav honom en Oscarnominering. Newmans musik till SPECTRE påminner om den i Skyfall, men jag tycker att han lyckats bättre denna gång. Både mexikanska som nordafrikanska klanger vävs in, och Bondtemat dyker upp på lämpliga ställen. Musiken fungerar bra, utan att sticka ut.

Titellåten "Writing's on the Wall" med Sam Smith har varit en av Bondseriens mest omdebatterade, men här i filmen passar den utmärkt tillsammans med Daniel Kleinmans förtexter, som denna gång är i absoluta toppklass. Låten finns även med här och var i soundtracket utan att på något sätt dominera.

Några andra reflektioner:
- För första gången sedan A View to a Kill (1985) får vi se Bond i vit smokingkavaj. Den avbildas också på filmaffischen.

- I den här filmen får vi se hur det ser ut hemma hos Bond, något som inte är alltför vanligt förekommande i serien.

- I SPECTRE har man dragit ned på skjutandet en aning, vilket är positivt. Vissa filmer har uppvisat rena orgier i användandet av automatvapen.

- I Skyfall sprang Bond väldigt mycket. Det verkar som att han sprang av sig det mesta, eftersom det i SPECTRE springs endast i måttlig utsträckning.

- Sponsringen har skötts påfallande diskret. Även om sponsringen av en ny Bondfilm alltid är omfattande så är det inget som stör åskådaren denna gång.

- Jag tackar för att Bondvinjetten äntligen är tillbaka på sin rätta plats och inleder filmen, även om den är rudimentärt framställd och kunde ha gjorts snyggare. Vinjetten borde dock ha lagts där den hör hemma för länge sedan.

- Karaktären Madeleine Swanns namn är en intellektuell hänsyftning på Marcel Prousts stora romanverk ”På spaning efter den tid som flytt”, som ju har just melankoliska minnen som sitt genomgående tema. Det skulle vara intressant att veta hur många i SPECTRE-biopubliken som uppfattar denna referens. (Bara idén att koppla ihop Bond med Proust ger ju automatiskt höga stilpoäng)

SPECTRE känns som dels en avrundande brygga från de tre tidigare filmerna, och dels som starten på en ny serie filmer, kanske en trilogi?

Jag tycker att SPECTRE är bättre än sin föregångare Skyfall. Den föregående filmens manus byggde litet väl mycket på vissa intrigvändningar, vilket gjorde att den tappade något i ”rewatchability” som det heter på utrikiska. SPECTRE är mera av en klassisk Bondfilm, med många igenkänningsfaktorer för fansen. Filmen är bra berättad, estetiskt och visuellt mycket framstående och har ett jämnare flöde än Skyfall.
Man får litet av en "Greatest 007 hits"-känsla av av att se SPECTRE och det är inte fel.
SPECTRE är enligt min mening kvalitetsmässigt i paritet med Casino Royale. Det är en smaksak vilken av dessa två man föredrar.


 

© Thomas Drugg, 2014-15

Till förra filmen: Skyfall


[ Startsidan | Filmerna | Böckerna | Musiken | Filarkivet | Frågelådan | Kuriosa | Länkar ]